lördag 25 april 2015

Vem vågar sälja sin häst?

När jag läser detta blogginlägg får jag rysningar. Människor kan verkligen agera både otroligt oansvarigt och grymt. Har alltid tyckt att det är ett tämligen osmakligt agerande att hänga ut enskilda individer på sin blogg eller andra sociala medier.

Jag känner inte till historien bakom detta helt men att en häst har sålts som köparen sen har varit missnöjd med är uppenbart.
http://sandraramtzen.blogg.se/2015/april/hur-hanterar-man-det.html

Nu är det naturligtvis inte aktuellt att sälja min häst och den enda häst jag sålt var en gammal travare som såldes för inte så mycket pengar till en människa som bara vill ha en kompis att rida ut i skogen på.
Men jag tänker på hur jag agerade när jag köpte Hedwig. För mig är det självklart att jag som köpare har en undersökningsplikt och Hedwig besiktigades på Strömsholm samt exportröntgades innan jag köpte henne. I dagsläget kan man göra så mycket innan man faktiskt bestämmer sig för att köpa en häst. Att inte fullfölja sin undersökningsplikt till fullo och sedan i efterhand leva rövare när fel upptäcks på hästen är för mig helt absurt.

 För det första kan det finnas fel på hästen som säljaren faktiskt inte känner till och inte med flit undanhåller köparen. Det rör sig ju om levande individer och det finns ingen levande individ som är felfri. Man kan tex som köpare be att få tillgång till försäkringsbolagets statistik innan köpet. Får man inte det är det väldigt enkelt att bara säga nej tack till att köpa hästen. Man kan inte förlita sig på att alla eventuella skavanker ska visa sig på en vanlig gårsdbesiktning och sen gapa om att man har blivit lurad när det visar sig att hästen kanske har lösa benbitar om den röntgas.

Att hästar blir halta när de byter ägare med allt vad det innebär är egentligen inte så himla konstigt. I synnerhet när köparen inte förstår vilken påfrestning det är med byte av ryttare, underlag, sadel, hovslagare, foder etc. Det räcker med att jag byter stallplats på Hedwig så uppkommer ofta någon skada. Då har hon ändå alltid haft samma ryttare och hovslagare i princip hela sitt liv från det att hon var tre år. Det är inte heller så att hon har hanterats mer ovarsamt vid stallbytena men små förändringar påverkar helt klart mer än man tror.

Jag läste någon gågn att det tar minst sex månader för en häst att anpassa sig till en ny miljö och ryttare. Då kan man inte sätta igång och träna för fullt och fara runt på massa tävlingar med hästen en vecka efter att man tagit hem den.

Som säljare har man naturligtvis ett stort ansvar att informera om hästens historik men många köpare verkar ha väldigt liten insikt i både vilket ansvar de själva har i sin undersökningsplikt samt att ägarbytet i sig kan vara en så stor påfrestning på hästen att skador uppstår om den inte får tillräcklig tid att hinna acklimatisera sig.

Men det är klart, har man betalat en massa pengar så ska väl hästkraken jäklar i mig prestera oavsett och så snabbt som möjligt.


2 kommentarer:

  1. Håller helt med dig och är väldigt glad att jag inte vill/ ska sälja min häst.

    Pratade faktiskt nyligen med en person om försäljningen av Archie och jag sa att jag är sååå glad att jag sålde honom till en ridskola. Förvisso långt billigare än planerat men också otroligt komplikationsfritt.

    En ridskola skulle aldrig "hålla på" som privatpersoner KAN göra och att behöva tvista om en häst som någon vill lämna tillbaka måste ju vara hur jobbigt som helst.

    Nu såldes Archie osedd (!!!) men jag tyckte inte att jag hade något att dölja och har ju också skrivit väldigt mycket om honom på min blogg sedan han var 4 år (han såldes när han var 8).

    Vet också att någon tyckte att jag skulle försöka lämna tillbaka Vicke när han blev halt men herregud...det är inte en sak som man bara kan returnera hur som helst?!?!?!

    SvaraRadera
  2. Ja fy tusan vilka dårar d finns😏 Tycker så synd om den stackars säljaren.

    SvaraRadera