Lön för mödan

Lite så känns det faktiskt nu. Båda hästarna går över förväntan bra.

Heddan är hur mjuk och spänstig som helst och Platina blir stadigare för varje dag. 

Jag har slitit en del över vintern för att hålla igång dem och det är verkligen en stor lättnad nu när våren äntligen verkar vara här. 

Allt blir otroligt mycket enklare. 

Jag tränar en hel del på seriebyten ute på Heddan. Tänker att jag ska rida några msvb5 på henne eftersom det verkar vara den vanligaste msvB-klassen. De flyter på bättre hela tiden. Varje tur ut börjar alltid med några kilometer skritt och sen en liten bit trav. Sista delen av uppvärmningen cantrar jag alltid ett par kilometer i lätt sits.

Efter det blir det lite jobb i trav och sen ligger fokus just nu på att kunna byta i vart fjärde. Hon har egentligen inga problem med det, däremot har jag problem med räknandet. Treor är klart enklare av någon anledning.

Men övning ger färdighet som det ju heter. Jag är sugen på att åka och träna med henne nu och ska nog ta och boka in ett pass med henne hos Pia.

Platina har jag äntligen nu kunnat börja jobba med att få henne stadig i alla tre gångarterna samt att vänta på matte. Hon tycker egentligen att galopp är den bästa gångarten och vill helst bara galoppera när hon är pigg. När hon blir trött tycker hon att det kan vara bra med en skrittpaus för att sen galoppera vidare när hon hämtat andan lite. Nu jobbar vi med att trav inte är samma sak som upploppet på Solvalla utan man ska kunna trava lite mer avspänt och inte hela tiden var beredd på att fatta galopp. Det blir ingen galopp förrän hon slappnar av och vi kan rida tiometersvolter och serpentinbågar utan spänning. Galopp fattar hon för sätet och det räcker med att jag rider på lite mer framåt och tänker galopp. Igår var hon lite väl taggad då det var fler hästar på banan samtidigt så det blev lite hopp och skutt och lite mer spänt än jag önskar. Samtidigt är det väldigt nyttigt för henne och bra med störningsmoment. På framridning på tävling är man sällan ensam...Idag var det bara en annan ryttare på banan och då blir hon inte lika distraherad. Riktigt bra jobb idag med bra fokus. Efter passet skrittade vi av ute en sväng och hon är väldigt obekymrad. Riktigt duktig!

Fina hästar idag.

Dagar som dessa när ,förutom att vårsolen strålar och värmer, båda hästarna känns kanon gör att man svävar hem med lätt hjärta.

Hedwig har jag jobbat en hel del sidvärts med ute. Rider skänkelvikning i galopp, rakriktar, byter galopp och sen skänkelvikning för andra skänkeln och sen rakriktar och byter. Tycker denna övning är riktigt bra och idag gick det lätt som en dans.

Byten i serier gick också lätt idag och hon kändes väldigt med på noterna. Hon är så himla rolig att rida. Glad, energisk och positiv.

Platina red jag på banan och idag började jag att sitta i traven några kortare sekvenser. Red lätt på långsidan ich satte mig på kortsidan samtidigt som jag kortade steget något och sen fram lite mer på långsidan och lättridning. Inga bekymmer alls och hon är extremt lätt att sitta på. Väldigt mjuk. Jag kommer inte sitta så mycket på henne ännu i traven men tänker att hon måste börja vänja sig lite vid känslan.

Sen tränade vid även lite uppridningar på medellinjen där jag även provade att göra halt några gånger. Att stå still är tydligen överreklamerat och det blev halt med lite snurr på eller hur man ska säga. Det får vi träna mer på.😄

Igår fick de nya skor och bort med snösulor och brodd. Platina behöver man skälla på lite då och då eftersom hon tycker att det är trist att stå still för länge. Varje gång jag hutar åt Platina gnäggar Hedwig upprört borta i sin box. De där två alltså..😂

Solen verkar vilja lysa på oss nu och våren gör mig lycklig tillsammans med mina fantastiska hästar.

Utmaningar och mål

Att stå inför utmaningar är jobbigt, frustrerande och ibland ganska påfrestande. Det handlar även också många gånger att göra saker där jag känner obehag eller rädsla. Rädsla därför jag inte riktigt vet om jag eller hästen kanske blir allvarligt skadad. Hästar är så stora och oberäkneliga djur och att träna och utbilda en unghäst innebär många gånger risker att allvarliga incidenter kan inträffa. Detta är sällan något man pratar om eftersom ingen vill erkänna rädsla eller obehag. Det är lite töntigt och jag tycker inte det är ovanligt att man hör hästmänniskor uttala sig lite föraktfullt om de som inte vågar göra vissa grejer.

Jag erkänner att jag känner rädsla flera gånger i veckan. Men mitt konstanta mål att att inte låta den hindra mig. 

För mig är det viktigt att vara så oberoende som möjligt när det gäller hästarna. Detta för att det ska vara möjligt att träna, utbilda och tävla med dem. För att det ska vara genomförbart måste jag kunna klara mig själv. 

Det finns några människor i mitt liv som kan ge mig det stödet som gör att jag kommer vidare. En av dem är en stallkompis. Utan henne vet jag inte om jag hade vågat börja rida ut i mörker tex. Jag var helt övertygad om att Hedwig skulle vara livrädd för mörkret och för pannlampan. Men så en dag förra vintern bestämde jag mig för att följa med. Jag hade redan köpt en pannlampa men gruvat mig en del innan jag kom till skott. Ingenting hände. Hedwig var precis som vanligt. I början skrittade vi bara men efter ett tag både travade vi och galopperade. Nu rider jag ut själv på henne i mörker och rider i alla gångarter. Hon är lika okomplicerad som hon är i dagsljus. 

En av det största anledningar till att jag hellre rider ut är att där är underlaget nästan aldrig dåligt. Är det för dåligt att trava eller galoppera på är en ordentlig skrittur i kuperad terräng givande och nyttigt för hästarna. Det har under vintern varit någon enstaka vecka eller dag där jag enbart kunnat skritta ute men 1.5 timmer skritt är knappast dåligt för en häst.

Med Hedwig känner jag mig väldigt oberoende. Jag kan åka på träningar och tävlingar helt själv. Jag kan rida ut i nästan vilket väder som helst och det spelar ingen roll om det är ljust eller mörkt.

Målet med Platina är att bli lika självständig. Det blir liksom enklare att fokusera på utbildning och ridning när jag kan göra allt annat utan hjälp från andra. Jag gör allt med henne, lastar, åker och tränar, rider ut i både dagsljus och mörker men än så länge har jag behövt hjälp eller sällskap. Det stör mig och gör att jag känner mig begränsad. Det tog ett tag innan jag red ut i mörker med pannlampa på henne. Började rida ut innan det blev mörkt och slog på pannlampan direkt. På det sättet blev hon aldrig överraskad av ljuskäglan och hon har inte heller brytt sig ett dyft om mörker eller pannlampa efter det.

Min närmaste utmaning är att börja rida ut på henne utan sällskap. Igår skrittade jag själv första biten från stallet och trots att Hedwig stod och gnäggade i hagen och hon försökte vända en gång tog hon tillrättavisningen på en gång och skrittade bort till vägen där vårt sällskap väntade. Hon är väldigt snäll ute med sällskap men inte lika självsäker som Hedwig som man kunnat rida ut på själv sen hon var fyra år. Men rätt som det är så rider jag ut själv på Platina också tänker jag.

Att prata med hennes uppfödare är också väldigt bra. Då kan jag ventilera allt jag tänker och funderar över och möts alltid av en stor förståelse. Det är skönt att prata med någon som kan och vet hur hästar fungerar. Efter sådana samtal känns det alltid mycket bättre och lättare och jag kan ta nästa steg. Min tränare är också ett stort stöd och jag kan berätta allt jag tänker och känner när det gäller hästarna för henne.

Skogsturen igår innebar en hel del utmaningar för Platina men förutom att hon tyckte det var otäckt med vattendrag var hon en klippa. Det var ju också enkelt att lösa genom att jag hoppade av. Då hoppade hon över direkt. Förmodligen får jag lösa det så ett tag och rätt som det är kommer det inte vara något problem för henne. 

Väderprognosen för nästa vecka ser inte hemsk ut...plus att alla anläggningar runt om börjar öppna upp. Eventuellt känner jag mig aningen positiv och förväntansfull.