Utmaningar och mål

Att stå inför utmaningar är jobbigt, frustrerande och ibland ganska påfrestande. Det handlar även också många gånger att göra saker där jag känner obehag eller rädsla. Rädsla därför jag inte riktigt vet om jag eller hästen kanske blir allvarligt skadad. Hästar är så stora och oberäkneliga djur och att träna och utbilda en unghäst innebär många gånger risker att allvarliga incidenter kan inträffa. Detta är sällan något man pratar om eftersom ingen vill erkänna rädsla eller obehag. Det är lite töntigt och jag tycker inte det är ovanligt att man hör hästmänniskor uttala sig lite föraktfullt om de som inte vågar göra vissa grejer.

Jag erkänner att jag känner rädsla flera gånger i veckan. Men mitt konstanta mål att att inte låta den hindra mig. 

För mig är det viktigt att vara så oberoende som möjligt när det gäller hästarna. Detta för att det ska vara möjligt att träna, utbilda och tävla med dem. För att det ska vara genomförbart måste jag kunna klara mig själv. 

Det finns några människor i mitt liv som kan ge mig det stödet som gör att jag kommer vidare. En av dem är en stallkompis. Utan henne vet jag inte om jag hade vågat börja rida ut i mörker tex. Jag var helt övertygad om att Hedwig skulle vara livrädd för mörkret och för pannlampan. Men så en dag förra vintern bestämde jag mig för att följa med. Jag hade redan köpt en pannlampa men gruvat mig en del innan jag kom till skott. Ingenting hände. Hedwig var precis som vanligt. I början skrittade vi bara men efter ett tag både travade vi och galopperade. Nu rider jag ut själv på henne i mörker och rider i alla gångarter. Hon är lika okomplicerad som hon är i dagsljus. 

En av det största anledningar till att jag hellre rider ut är att där är underlaget nästan aldrig dåligt. Är det för dåligt att trava eller galoppera på är en ordentlig skrittur i kuperad terräng givande och nyttigt för hästarna. Det har under vintern varit någon enstaka vecka eller dag där jag enbart kunnat skritta ute men 1.5 timmer skritt är knappast dåligt för en häst.

Med Hedwig känner jag mig väldigt oberoende. Jag kan åka på träningar och tävlingar helt själv. Jag kan rida ut i nästan vilket väder som helst och det spelar ingen roll om det är ljust eller mörkt.

Målet med Platina är att bli lika självständig. Det blir liksom enklare att fokusera på utbildning och ridning när jag kan göra allt annat utan hjälp från andra. Jag gör allt med henne, lastar, åker och tränar, rider ut i både dagsljus och mörker men än så länge har jag behövt hjälp eller sällskap. Det stör mig och gör att jag känner mig begränsad. Det tog ett tag innan jag red ut i mörker med pannlampa på henne. Började rida ut innan det blev mörkt och slog på pannlampan direkt. På det sättet blev hon aldrig överraskad av ljuskäglan och hon har inte heller brytt sig ett dyft om mörker eller pannlampa efter det.

Min närmaste utmaning är att börja rida ut på henne utan sällskap. Igår skrittade jag själv första biten från stallet och trots att Hedwig stod och gnäggade i hagen och hon försökte vända en gång tog hon tillrättavisningen på en gång och skrittade bort till vägen där vårt sällskap väntade. Hon är väldigt snäll ute med sällskap men inte lika självsäker som Hedwig som man kunnat rida ut på själv sen hon var fyra år. Men rätt som det är så rider jag ut själv på Platina också tänker jag.

Att prata med hennes uppfödare är också väldigt bra. Då kan jag ventilera allt jag tänker och funderar över och möts alltid av en stor förståelse. Det är skönt att prata med någon som kan och vet hur hästar fungerar. Efter sådana samtal känns det alltid mycket bättre och lättare och jag kan ta nästa steg. Min tränare är också ett stort stöd och jag kan berätta allt jag tänker och känner när det gäller hästarna för henne.

Skogsturen igår innebar en hel del utmaningar för Platina men förutom att hon tyckte det var otäckt med vattendrag var hon en klippa. Det var ju också enkelt att lösa genom att jag hoppade av. Då hoppade hon över direkt. Förmodligen får jag lösa det så ett tag och rätt som det är kommer det inte vara något problem för henne. 

Väderprognosen för nästa vecka ser inte hemsk ut...plus att alla anläggningar runt om börjar öppna upp. Eventuellt känner jag mig aningen positiv och förväntansfull.