Förhoppningsvis har den ofrivilliga vilan gjort att en och annan polett har trillat ner hos Hedwig. Tex så har jag märkt att skrittpiruetterna och ryggningarna har blivit bättre. Hon trampar mycket bättre i piruetterna och dyker inte på samma sätt i ryggningarna. Men den största skillnaden var nog när jag härom dagen provade att lägga in flera byten efter varandra. Det kunde jag göra innan skadan också men då var de inte riktigt på hjälpen utan hon kunde förekomma eller vara sen plus att hon blev lite uppjagad (förmodligen lite kränkt). I lördags kunde jag lägga fyra byten på raken och hon gjorde dem perfekt på hjälpen och det kändes väldigt okomplicerat. Provade i båda varven och det gick lika enkelt åt båda hållen. Förhoppningsvis var detta inte en engångsföretelse utan att det kanske börjar falla på plats för henne nu.
Igår tog vi några varv i galopp på galoppbanan och idag skrittade vi ut en timme i skogen. Vi fick sällskap av två av hennes favoriter, kompisen Bambi och stallets snyggaste kille Corleone (iaf enligt Hedwig). Hon tog som vanligt täten och marscherade på lika malligt som hon brukar göra när hon får gå först. Att behöva gå bakom en annan häst i skogen är något bland det värsta hon vet och brukar då förvandlas från att gå med raska kliv och spetsade öron till att släpa sig fram med korta sura steg muttrandes om att hon minsann inte tänker ta något ansvar för om den där framme blir uppäten när hon nu inte har möjlighet att gå först o speja efter eventuella faror.
Varje dag tillsammans med Hedwig är en stor glädje för mig och jag känner en stor tacksamhet över att vi snart har fått vara tillsammans i åtta år. Hästar är på många sätt så sköra och idag har jag återigen fått läsa i en blogg om hur en ryttare som är lika ambitiös som jag är har fått ta farväl av sin unga, lovande häst pga allvarlig skada. Det känns alltid lika sorgligt och man vet med sig att varje dag med en frisk häst är en gåva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar