.
Det stämde också. Hedwig är i princip alltid snäll. Visst är hon bestämd och har sina åsikter om hur saker och ting ska skötas men hon har aldrig betett sig illa eller varit dum mot någon människa.
Men allting har inte alltid varit jättelätt. Även om hon är ambitiös och arbetsvillig så har hon ofta varit stark och spjärnig, svår att få riktigt lösgjord. Jag tror att jag har försökt det mesta under vår tid tillsammans och försökt ha ett upplägg enligt skolboken. Dressyrträning, hoppträning, longering/tömkörning, uteritt. Så kunde en vecka se ut. På sätt och vis gjorde jag alla "rätt" utan att egentligen lyckas helt. Hon har fått behandling av et, kollats av veterinär, fått massage, spiktäcke, laser och biolight regelbundet.Hon har självklart utvecklats och jag har tävlat henne med många bra resultat. Men hon har ändå aldrig varit riktigt lösgjord och även om hon har varit pigg och glad så har det nästan alltid funnits ett motstånd att ge efter helt.
Det har oftast förklarats med att hon är en sådan häst vilket på sätt och vis stämmer. Hon vill ha koll på saker och ting utan att för den delen vara tittig. Men något i kroppen har också satt stopp. Någon form av svaghet förmodligen.
För två år sedan fick hon en skada på tåsträckaren som jag misstänker berodde på någon form av uttröttning, längre tids belastning. Några månader senare köpte jag Platina och flyttade Hedwig till samma stall där hon stod. Köpet av Platina innebar även att fokuset inte var lika fixerat vid Hedwig och hennes prestation. Jag satte igång henne när skadan var läkt genom att rida ut. Uteridningsmöjligheterna är verkligen bra och inbjuder till väldigt bra variation. Och jag fortsatte att rida ut.. rida ut, rida ut, rida ut. Varje gång jag tänkte att jag skulle rida henne på banan tog det tvärstopp inne i mig. Det var nästan som hästen sa nej högt till mig. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Så jag fortsatte med mina uteritter.
Detta upplägg har jag nu haft i drygt 1.5 år med henne. Hon vill fortfarande inte ridas på banan för ofta även om hon självklart gör ett fint jobb om jag går in med henne där men hon kan nästan förmedla en oro att jag åter ska börja rida med samma upplägg som tidigare.
Däremot älskar hon att åka till Borgs då och då. Hon springer in i släpet och är överlycklig över att få vara i ridhus nu när det inte är så ofta. Hon gillar verkligen när jag tränar med henne för Per eller Pia. I våras när vi åter igen började träna ville hon mest trava och galoppera i mellangångarter. Hon kunde inte hejda sig utan susade runt i ridhuset helt överlycklig. Under hösten har dock något hänt. Hon är så otroligt mjuk och reglerbar som jag aldrig upplevt tidigare. Jag har funderat en hel del på vad det egentligen beror på och eventuellt är det så enkelt att hon fysiskt är tränad på ett sätt som är omöjligt när man alltid rider på plant underlag. Skogsvägarna går ju alltid lite uppåt, lite neråt samt ger ett fast underlag. Hon får använda kroppen på ett mer allsidigt sätt och fler muskler aktiveras förmodligen. Ibland kan jag tänka att det är lite hårt men det verkar inte bekomma henne nämnvärt. Sen rider jag henne alltid på tygeln i alla gångarter. Hon kan få skritta kortare sekvenser på längre tygel men i övrigt är det jobb som gäller.
Höstmörker, regn, snöblask, snöiga, vägar, isiga vägar är inget hinder längre. En bra pannlampa, rätt skoning och broddning löser det mesta. Ibland har jag tänkt..vad i helvete..under hösten när vinden har blåst på snedden med blötsnö som mest påmint om småspik i ansiktet. Men när hästen under mig är full av energi, lätt och spänstig så är det ändå otroligt njutbart. Låter ju lite stört men när hästen utstrålar sådan lycka och glädje är det värt det alla dagar i veckan.
Det är inte så att jag tycker alla plötsligt enbart ska rida ut. Med Platina är det inte alls aktuellt. Hon går gärna på banan och behöver det också. Jag är inte så skicklig att jag kan utbilda henne utan hjälp av väggar/staket eller vad som nu kan tänkas begränsa ridbanan. Hon rids också ut såklart men arbetas mer på banan än Hedwig gör.
Det viktigaste tror jag är att man som ryttare är öppen för vad ens häst försöker förmedla. Att alla kanske inte kan pressas in i samma träningsmall, att man måste våga tänka utanför ramarna och anpassa sitt upplägg så att det passar just den hästen.
Hedwig blir sjutton nästa år och behöver inte pressas till att lära sig nya grejer. Däremot verkar det som att saker som varit svårt förut plötsligt går ganska lätt nu bara för att hon är stark i kroppen på ett sätt som hon inte varit tidigare.
I januari ska jag vara med på en träning med Platina för Per Sandgaard och Ditte Young, " Förbättra din ridning genom bättre förståelse för din häst." Jag hade helst velat ha med båda men det kostar en hel del så jag fick välja en av dem. Platina är ung och har framtiden för sig därför föll valet på henne. Hedwig känns det som att jag ändå kommit underfund med och kommer fortsätta med mitt nuvarande upplägg när det gäller henne. Hon är en väldigt lycklig häst som trivs med sitt liv. Det var också en av Pers kommentarer sista träningen. " Hon mår verkligen väldigt bra nu."
Jag tror att de allra flesta av oss hela tiden strävar efter att bättre förstå våra hästar och utveckla dem så bra vi någonsin kan. Jag tror också på att vi har mycket på att vinna på att vara öppna för att tänka lite mer utanför boxen. Att ha tydliga mål men inte tro att det är någon slags kapplöpning dit. Vara lite mer lyhörda för vad våra hästar försöker förmedla samt förstå att det sällan är hästen som är oduglig utan att den bara behöver ett annat upplägg.
Tell me what you need and I will do my best to listen to you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar