Att utmana sig själv

Ibland undrar jag om inte det är vad mitt liv består av i mångt och mycket. Det känns lätt oundvikligt med två hästar varav en unghäst. Jag vet inte hur många som kan känna igen sig i känslan av att vilja något väldigt mycket samtidigt som man även kan känna ett ganska stort motstånd.

I samband med att dagarna blev kortare i höstas och möjligheten att rida ut i dagsljus försvann kände jag en ganska stor frustration över att jag plötsligt blev så begränsad. Jag visste ju att det fanns modiga människor som utan problem red ut sina hästar ändå med hjälp av pannlampa. För mig kändes det helt oöverstigligt och i det närmaste otänkbart att rida ut på Hedwig i mörker med en pannlampa. Jag visste att hon skulle vara livrädd för mörkret, vilda djur i skogen, och skuggorna från pannlampan..I mitt huvud var det iallafall så. Men är viljan starkare så bestämmer man sig rätt som det är. 

Min bästa ridkompis Ylva hade redan ridit sin häst i flera veckor ut i skogen med hjälp av pannlampa så rätt som det var bestämde jag mig för att nä nu får det vara slutnojjat och följde med.

Det gick hur bra som helst. Heddan bryr sig varken om mörker eller pannlampa. Nu kan vi även trava och galoppera utan problem.  Känslan, när man tagit sig an en utmaning, liten eller stor och löst det är obetalbar. För en liten stund känner man sig stark och modig och lite som att allt är möjligt.

Den är visserligen inte så väldigt långvarig eftersom man raskt stöter på nya utmaningar i sitt hästägande. Speciellt om man har lite ambitioner med sina hästar som jag har.

Mina kommande utmaningar är få igång ridningen med Platina. Det är som vanligt att jag längtar otroligt mycket efter det men kämpar mot ett inre motstånd (som förmodligen hänger ihop med någon form av överlevnadsinstinkt)

Imorgon ska jag iallafall hoppa upp på henne. Har ju förberett i veckor och jag får hjälp av mina helt fantastiska stallkompisar. Hade en annan plan först men fick revidera den lite. Längtar verkligen otroligt mycket tills i morgon samtidigt som jag känner ett lätt illamående..Men jag vet att jag kommer flyga på moln när jag ridit henne. Min fantastiska, helt otroligt vackra prinsessa.😍

Nästa utmaning är att lastträna lite mer så att hon är ännu lite tryggare och jag kan åka iväg med henne igen. Självklart längtar jag efter att få åka till Borgs med henne och påbörja utbildningen i dressyr med Pias hjälp. Men jag är livrädd att hon ska få panik i släpet igen såklart. Jag har vänt och vridit i mitt huvud hur jag ska lösa det bäst.  Hon är supersnäll och vill oftast inget annat än att vara till lags men samtidigt är hon känslig och hon måste få tid så att det inte blir någon stress. Då sparkar hon bokstavligen bakut..😂
Det största målet just nu är att vara med på träning för Per i mitten på mars. Jag sa till honom idag, att vi kan i princip ingenting men gärna vill vara med. Han tyckte inte det var några bekymmer utan sa bara att då får jag hjälpa till med råd hur du kan jobba vidare med henne. 😊❤️ Tror det är bra att sätta upp mål som sporrar en. Att rida för Per är bland det roligaste jag vet så självklart vill jag göra det med min fina unghäst också och då tvingar man sig själv att ta ytterligare steg framåt.

Det kommer att lösa sig. Min man sa nyligen: Du kommer att lösa det också, det gör du alltid oavsett var det är. Tror det är en av det bästa grejer han har sagt till mig. Jag behöver bara lita på mig själv och ta ett steg i taget.👣