Eftersom ömheten och svullnaden i framknät inte riktigt ville ge med sig även om det blivit mycket bättre så åkte jag till veterinär med Hedwig.
Vi röntgade och hon har uppenbarligen fått något slags slag på knät. Antingen genom att slå på sig själv eller av någon hagkompis. Oavsett så är det nu strikt vila som gäller. Hon får metacam nu under sju dagar och sen ska vi på återbesök om 10 dagar för att se om det har skett någon förbättring. Konvalescensen blir minst 6-8 veckor så hela vårsäsongens tävlingar har jag fått stryka mig från samt att jag fick avanmäla mig från de fem terrängträningar på Runsten som jag hade anmält till.
Även om det känns tråkigt så är det absolut viktigaste för mig att hon blir helt frisk igen så jag kommer ta det väldigt lugnt med henne och inte skynda på någon igångsättning. Även om det är roligt att tävla och jag tycker att det är ett bra sätt att stämma av utvecklingen så är det inte det primära i mitt hästägande utan bara en del i så mycket annat.
Jag försöker ha henne ute så mycket som möjligt i rasthagen nu eftersom hennes enda aktivering är att promeneras för hand 15-20 minuter om dagen. Det brukar oftast gå att lösa bra och hon får vara ute till kvällsfodringen.
I vanliga fall när hon rids ordentligt så gör det inget om hon går in vid tre-fyra för att äta eftermiddagsmaten. Då brukar jag ändå komma och ta ut henne igen vid fem-sex och när man är klar så brukar det inte vara så långt kvar tills kvällsfodringen.
Tur i oturen är ändå att Hedwig är en av de absolut snällaste hästar jag känner och håller inte på att fara runt i sin rasthage eller på våra promenader. Visst är hon pigg och tittar ganska uppfodrande på mig som om hon vill fråga varför vi inte hittar på något kul men hon håller sig i skinnet och marscherar mest på i raskt takt med glada öron.
Denna hälsning får jag oftast när jag kommer.
Sånt som kan få en riktigt glad och varm i själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar