Med viss saknad

Den här tiden på året kan det ibland svida till i mig av saknad efter tiden då jag hade Hedwig på Tullgarn. Det är svårt, tror jag att hitta en lika magisk miljö att befinna sig i när våren är som vackrast och sommaren står för dörren.
Under några år där hade vi dessutom en väldigt fin gemenskap och man kände sig aldrig ensam. Det var Tina med Jenny, Jeanette med Mazarini, Ragnhild med Gatsboy, Andrea med Korneva, Mona med Fille, jag med Hedwig samt många fler. Vi hade till och med en egen ridklubb, Tullgarns ridsällskap :-)

Vänner!

Numera är det nästan bara jag förrutom Andrea som har kvar samma häst då några hästar tyvärr inte lever längre och någon är såld. Andreas häst rids inte längre utan levererar fina föl till sin matte varje år istället. :-)

Livet går ju vidare och Hedwig och jag har det väldigt bra nu också. Men tiden på Tullgarn var speciell och jag har så många fina minnen från den tiden där med alla underbara människor. Många skratt , många och långa galopper på mysiga skogsvägar, på upptäcksfärd i skogarna med Mona, alla nya föl som man fick uppleva varje vår samt få rida och träna med de fina PRE-hingstarna Loreado och Lancero.

Återbesök hos veterinären

Det var med lätt ångest jag lastade in Hedwig i släpet och åkte till min veterinär för att kolla om det skett någon förbättring av knät. Jag har naturligtvis sett att svullnanden har minskat väsentligt och att det har känts svalare men hur mycket hon skulle reagera på böjprov visste jag inte.

När jag var där för tio dagar sedan var hon en halv grads halt i höger varv och två grader när vi böjde knät. På övriga ben hade hon noll reaktion både högt och lågt. Idag var hon ohalt i båda varven och en halv grad första stegen när vi böjde. Alltså väldigt mycket bättre efter sju dagars metacam och tio dagars vila. Vi beslutade att inte behandla något mer eftersom läkningen verkar fungera så bra men låta henne vila två veckor till med skrittpromenader för hand. Nu kan jag dock utöka dem till 30 minuter per dag.
Det är alltså benhinnan som har fått sig en smäll och det kan tydligen ta ett bra tag att läka. Dock verkar hon inte få något överben av smällen och det är ju skönt.

Om två veckor kommer vi böja henne igen för att se om hon visar någon reaktion. Finns det fortfarande lite reaktion så är det bara att förlänga vilan. Men det ser iallafall väldigt positivt ut. Det blir ingen igångsättning förrän hon har noll reaktion på böjprov. Hon brukar i princip aldrig visa något när man böjer henne så när hon har reaktion som nu så är det uppenbart att hon känner av något.
Vissa hästar kan ju ha reaktion på böjprov men fungerar ändå utan problem i ridningen men till dessa hör inte Hedwig. Hon brukar alltid smälla ner hovarna och trava så det står härliga till.

Det föll en sten från hjärtat kan jag säga och om allt fortsätter åt rätt håll som nu så kan jag ägna sommaren åt att få tillbaks henne i vinterns fina form och förhoppningsvis sikta på start i augusti.

Fortbildning för dressyrryttare

Det skulle man väl kunna kalla det när man skriver för domare på tävling. :-)

Igår skrev jag två klasser på våra hemmatävlingar. En msvB4 och en PSG. Det är väldigt nyttigt att lyssna på vad domarna tittar på och något som i princip vi alla dressyrryttare måste skärpa till oss med är hörnpasseringarna samt se till att lära oss rida bra öppnor. Ganska genomgående blev betygen högra på slutorna medan inte alltför många lyckades få något högre betyg på någon öppna. Vet inte om vi satte en enda 8 i någon av klasserna faktiskt. Vanligaste felet de flesta verkade göra var att sladda genom hörnet och därmed inte utnyttja hörnpasseringen för att forma hästen runt skänkeln o se till att ha rätt ställning o lätt framdel när de går in i öppnan. Nu blev de flesta öppnorna för raka och hästarna för låga i formen. Eller rättare sagt, de kommer inte upp ordentligt med manken.

Jag vet själv hur himla svårt det är att få till på tävling. Hemma går det oftast bra att segla runt i riktigt fina öppnor eftersom man då kan göra om tills det blir bra. På tävling har man bara en chans och det är inte ovanligt att man ska in i en öppna direkt efter inridningen. Inte så lätt att forma en lite småspänd häst som gärna vill glo lite extra och vara svårpåverkbar i första delen av programmet..Been there a couple of times..

Men jag har iallafall fått lite grejer att tänka på och verkligen se till att finslipa på när det blir dags för igångsättning av Hedwig.

Hedwig tillbringar just nu dagarna i sin grushage och tycker nog att livet är ganska trist. Hennes aktivering består av en promenad på några varv runt galoppbanan samt en rejäl gran att gnaga på som jag lagt in i hennes hage. På tisdag ska vi på återbesök hos veterinären och jag hoppas verkligen att skadan ska ha blivit bättre och att hon inte ska reagera lika mycket på böjprov.

Tyvärr har det dessutom visat sig att den nya formulan i Bio Premium i princip är verkningslös och Hedwig är ganska lös i magen nästan hela tiden. Eventuellt tål hon inte hösilage och skulle kanske må bättre av att enbart äta hö istället. Tyvärr har vi ingen möjlighet att välja grovfoder utan det enda alternativet är hösilage. Om jag vill ge henne hö måste jag köpa det själv samt antar jag, även fortsätta betala för hösilage som jag inte kan ge henne.
Jag har beställt hem Gut Balancer som också ska hjälpa till att stabilisera magen. Får se om det ger bättre effekt än BP.
Funderar faktiskt på att maila de som producerar det här fodertillskottet och påtala försämringen.

Konvalescent

Eftersom ömheten och svullnaden i framknät inte riktigt ville ge med sig även om det blivit mycket bättre så åkte jag till veterinär med Hedwig.

Vi röntgade och hon har uppenbarligen fått något slags slag på knät. Antingen genom att slå på sig själv eller av någon hagkompis. Oavsett så är det nu strikt vila som gäller. Hon får metacam nu under sju dagar och sen ska vi på återbesök om 10 dagar för att se om det har skett någon förbättring. Konvalescensen blir minst 6-8 veckor så hela vårsäsongens tävlingar har jag fått stryka mig från samt att jag fick avanmäla mig från de fem terrängträningar på Runsten som jag hade anmält till.

Även om det känns tråkigt så är det absolut viktigaste för mig att hon blir helt frisk igen så jag kommer ta det väldigt lugnt med henne och inte skynda på någon igångsättning. Även om det är roligt att tävla och jag tycker att det är ett bra sätt att stämma av utvecklingen så är det inte det primära i mitt hästägande utan bara en del i så mycket annat.

Jag försöker ha henne ute så mycket som möjligt i rasthagen nu eftersom hennes enda aktivering är att promeneras för hand 15-20 minuter om dagen. Det brukar oftast gå att lösa bra och hon får vara ute till kvällsfodringen.

I vanliga fall när hon rids ordentligt så gör det inget om hon går in vid tre-fyra för att äta eftermiddagsmaten. Då brukar jag ändå komma och ta ut henne igen vid fem-sex och när man är klar så brukar det inte vara så långt kvar tills kvällsfodringen.

Tur i oturen är ändå att Hedwig är en av de absolut snällaste hästar jag känner och håller inte på att fara runt i sin rasthage eller på våra promenader. Visst är hon pigg och tittar ganska uppfodrande på mig som om hon vill fråga varför vi inte hittar på något kul men hon håller sig i skinnet och marscherar mest på i raskt takt med glada öron.

Denna hälsning får jag oftast när jag kommer.

Sånt som kan få en riktigt glad och varm i själen.