Tillbakablickar och ambitioner för nya året

Nytt år står för dörren och i sommar är det otroligt nog hela tio år sedan jag åkte och hämtade min lilla treåring i Skyttorp. Vad hade jag egentligen då för drömmar och ambitioner med min unghäst?

 Tre år, juli -05

Hon skulle såklart bli dressyrhäst och jag minns att jag hade svårt att fatta att jag nu plötsligt ägde en häst som faktiskt hade förutsättningar som med tidigare häst bara var en utopi. (En liten svartbrun travarvalack som knappt överskred ponnymått). Det var en väldigt speciell känsla måste jag säga. En känsla av att nu var det kanske bara jag som kunde sätta begränsningarna.

Jag var inte speciellt duktig när jag köpte Hedwig men lät mig inte nedslås så mycket av det utan såg till att jag fick bra hjälp så snart som möjligt. Hedwig var dessutom en av de snällaste unghästar jag har träffat. En pigg,glad och ambitiös häst som sällan hittade på dumheter.

 En pigg o käck unghäst.

Min ridbakgrund är inte speciellt imponerande utan jag började, som de flesta snorungar, på ridskola när jag var 9 år. Jag hade turen att få börja på en underbart charmig och helt opretentiös liten ridskola som låg långt från all ära och redlighet. Där tillbringade ridskolehästarna dagarna ute i enorma hagar för att på eftermiddagarna kallas in till det lilla stallet där ponnyerna stod bredvid varandra utan mellanväggar, stora hästarna i spiltor och ridlärarens lite finare häst i en box. Ponnyerna reds oftast barbacka vintertid eftersom de var oklippta och det var ett utmärkt sätt för oss ungar att hålla värmen på. Det fanns visserligen ett litet ridhus men vi fick ofta rida ut istället i en helt fantastisk natur. Vi fick lära oss att hålla truten ute i skogen så att vi skulle kunna få se vilda djur under våra turer. När något dök upp sa aldrig ridläraren något utan pekade bara med hela armen så att alla skulle få se älgen, rådjuret, räven, haren eller vad det nu månde vara.

I det lilla, enkla stallet rådde ordning och reda och hästens välbefinnande sattes alltid i första rummet.
Det är något som jag sedan alltid har tagit med mig. Hästen först sedan jag.

När jag var tretton år flyttade vi till Luxemburg och där hade jag under några år en av de raraste hästar jag någonsin stött på. En fransk travare som omskolats till hopphäst och var synnerligen välutbildad. Honom kan jag faktiskt fortfarande sakna ibland. Så otroligt snäll och fin.

Mellan tjugo och trettiofyra red jag i princip ingenting och trodde väl aldrig att detta var något som jag skulle plocka upp igen. Men av en tillfällighet kom jag återigen i kontakt med häst och jag insåg att något inom mig som länge varit vilande plötsligt vaknade till liv med en kraft som inte gick att stoppa. Längtan efter att få rida och vara med hästar blev så stark att jag efter ett tag tog hand om en liten travarvalack som ingen annan ville ha. Han var sur och ganska svårriden. Men jag tränade mycket och tävlade tom lite. Som bäst en LC på 60%. Ett resultat som jag var omåttligt stolt över! :-))

Men självklart fanns drömmen om en riktig dressyrhäst. Avlägsen och ouppnåelig. Enda tills den dagen min mammas man kom och sa att de hade bestämt att de skulle lägga en ansenlig summa pengar på en lovande unghäst för att hjälpa mig förverkliga min dröm.
Jag var trettioåtta år när jag köpte Hedwig och hade aldrig utbildat en häst tidigare från grunden. Men henne har jag både utbildat själv samtidigt som jag själv har lärt mig. Självklart med hjälp av min tränare som har följt oss sen Hedwig var fyra år. Men jag antar att jag naturligt har ganska bra balans, timing och känsla för takt och rytm annars hade jag aldrig kunnat lära henne  seriebyten samt lite piaff och passage.

Jag vet i dagsläget inte hur långt jag kommer kunna utbilda henne men målet för 2015 är att bli stadig i msvA. Just nu känns det avlägset men det är bara ett par år sedan jag tänkte att jag aldrig skulle kunna rida en msvB5 på henne och nu har vi tom placering i klassen. Så får hon bara vara skadefri så skulle det väl vara själva fan om det inte skulle gå!
Ibland får jag höra att det är ganska ovanligt det jag gjort tillsammans med min häst. Alltså att köpa sin första unghäst utan tidigare erfarenhet vid den åldern som jag var och sen utbidla den såpass långt som jag har gjort. Jag vet inte, jag tror kanske att jag har viss talang och känsla för ridning men det handlar nog i första hand om att jag har varit så fokuserad från början och aldrig reflekterat så mycket över vad eller vilka begränsningar vi har.

Nåväl, Hedwig har tagit det lugnt en vecka så idag började jag igångsättningen med att skritta upp och nerför backen åtta gånger. Helt värdelöst tyckte Heddan som kastade längtansfulla blickar ut på det lite lätt snötäckta gärdet. Vore mycket lämpligare med en rejäl och uppfriskande galopp tyckte hon. Hon ska få det men jag vill gärna rida henne lite mer först för att slippa halvsken kombinerat med diverse krumsprång. Så imorgon åker vi till ridhus för ett lite mer seriöst arbetspass och sen ska vi kanske kunna galoppera på gärdet på måndag. :-)

Idag åkte dessutom pälsen av. Behöll bara en plätt under sadeln och knäsrumpor på benen. :-)) Som synes på bilden blev det lite randigt men vi ska inte visa upp oss för någon annan än tränaren på ett tag och hon är inte så känslig av sig...Passade även på att kapa av ca en dm av manen. Nu kanske vi återigen kan passera som ett potentiellt dressyrekipage istället för ett förrymt russ från Lojsta hed.