Ingen stilikon precis..

Att jag vansläktas på flera sätt är något jag inte på något sätt kan förneka. Båda mina föräldrar äger hem som utan tvekan kunde vara klippta ur en designertidning, något jag själv definitivt inte kan stoltsera med det, även om jag förvisso tycker vårt hem är ganska mysigt., iallafall när det är nystädat..(brukar vara ett par timmar..;-)) Min mor är dessutom alltid oklanderligt klädd och mycket stilmedveten.
Jag har tyvärr inte ärvt riktigt samma känsla för stil även om jag brukar kunna klä mig något sånär och kan kombinera färger hyfsat. Idag vet jag dock inte riktigt hur det gick med den saken och jag kan bara konstatera att jag är så långt från stilikon och sann dressyrryttare man kan komma.

Alla vet att en dressyrryttare alltid visar upp en välpolerad häst, i dressyrsadel, kandar och självklart ett snyggt ländtäcke. Benen är alltid snyggt lindade eller har åtminstone ett par trendiga benskydd. Den går dessutom alltid mycket väluppfostrat på tygeln. Ryttaren själv är iförd moderiktiga märkeskläder samt välputsade stövlar.

Någon gång, i tidernas begynnelse, fick jag lära mig att i stallet ska man ha gamla kläder som man inte behöver vara rädd om. Denna lärdom verkar då och då poppa upp igen och idag när jag tänkte rasta av min lite väl överenergiska häst på ett intilliggande gärde insåg jag att förfallet verkligen var totalt.
Jag hade lyckats styra ut mig i en rosa gammal dunjacka, ett par slitna blå ridbyxor, mina gamla, fula stövlar med ett litet hål på. Hedwig, luddig som ett gotlandsruss hade fått på sig ett orange(!) schabrak, hoppsadel, remontträns med pelaham (!) samt mörkblå benskydd.
Alltså..jag insåg att vi mer representerar någon slags halvtaskig variant av skogsmulleekipage..

Nu ska ingen heller tro att det "luddiga gotlandsrusset " på något vis kunde tänka sig att uppföra sig som det anstår en välutbildad dressyrhäst utan hon var mer inställd på att testa mattes balans genom att bocka ett antal gånger varje gång vi skulle fatta ny galopp. Tack o lov för hoppsadel tänkte jag lite i mitt stilla sinne så jag bara kunde stå i lätt sits och följa med i luftsprången. Känner verkligen ingen längtan efter att dråsa i backen igen. 

Att hon brallar några språng sådär gör mig inget eftersom det egentligen bara handlar om lite överskottsenergi och livsglädje. Däremot är jag inte helt förtjust i att hon låtsas att julgranstjuvarna som vi stötte ihop med är ungefär samma sak som blodtörstiga hästmördare. Hennes sätt att hantera sådana faror går mest ut på att bli stel som en pinne, kasta sig och gärna skena iväg en bit. (Gissa varför matte alltid har pelham ute..) Att som ryttare försöka få kontakt med julgranstjuven är inte heller helt lätt eftersom denna smyger fram, lätt hukad för att undvika upptäckt. I Hedwigs värld är ju detta klart samma sak som ett smygande lejon..

Nåväl. Hedwig ska slippa sin matte ett par dagar eftersom vi tänkte bege oss söderut i landet för att fira jul. När vi åter är hemma lovar jag att jag åtminstone ska plocka fram klippmaskinen och ansa bort några kilo päls..:-)) Kanske börjar hon då återigen likna en dressyrhäst..vi ska även jobba lite mer på matchningen när det gäller bådas utrustning..

Är trollen borta nu??!!