Ibland glimtar hon till min Hedda

Efter att ha ägnat större delen av våren åt att vila pga småskador hit och dit så var det äntligen dags för mig och Hedwig att äntra tävlingsbanan.

Uppvärmningen ägnade jag som vanligt mycket åt skritt. Jag stretchar henne först i halsen genom segdra lite i tygeln åt båda hållen. När hon mjuknat och lättat av i munnen samlar jag upp tyglarna och rider först skänkelvikningar åt båda hållen. Därefter skolor längs långsidorna. Öppna, sluta, förvänd sluta och till sist diagonalsluta. Uppvärmningen i skritten brukar ta 20-25 minuter. Igår kändes hon väldigt mjuk och på ganska direkt när jag började rida men jag sansade mig ändå och höll mig till min plan. Efter skrittarbetet övergick jag till att rida skolor i trav på samma sätt som jag gjort i skritt plus några korta travökningar.
Som avslutning red jag bara några galopplinjer ur programmet med flera enkla byten men bara några enstaka flygande.
Hade god koll på tiden tyckte jag och sneglade då och då på klockan som satt vid framridningen. När den visade att det var tio minuter kvar till start kändes Heddan mjuk och väldigt på så jag tyckte det var lagom att skritta bort till tävlingsbanan.
Jag hann inte mer än komma ut på galoppbanan som ledde bort till tävlingsbanan förrän de ropade upp mitt namn i högtalaren...men vad f...n!

Klockan på framridningen gick visst efter..

Som tur var är inte Heddan knusslig av sig så det var bara att korta upp tyglarna och sätta av i sporrsträck bort till tävlingsbanan. 

I programmet var hon sedan härligt positiv och superrolig att rida. 

Fick lite nedslag på att hon ibland blev lite öppen i formen men det var lite med flit som jag red så eftersom hon tidigare gärna har stoppat huvudet mellan frambenen och istället blivit alldeles för låg. Inte så att jag nöjer med formen som den är nu men jag hade som sagt en tanke med den och nu var hon hela tiden uppe och framme med näsan. Dagen innan hade jag fått jättebra hjälp av Pia Fälth, som är både domare och tränare. Hon poängterade vikten av att jag inte skulle bli hängande i tygeln eftersom det bara slutar med att Heddan och jag sitter och drar i varsin ände där Heddan allt som oftast går segrande ur kampen. Nu lättade jag kanske av lite för mycket men hellre det när hästen blir glad och hela tiden bjuder fint framåt.

Efter programmet var jag jättenöjd med henne och även min tränare. Extra glad blir man ju då när faktiskt även domaren tyckte det var riktigt bra och vi placerade oss som nummer två på nästan 66%.  :-) Det var fjärde gången jag red för den domaren och hon har tidigare inte varit så imponerade av våra prestationer då hon haft oss på 59-62%. Nu tyckte hon iallafall att vi hade ryckt upp oss en hel del och att förbättra sina resultat för samma domare är ju ett sätt att kunna mäta sin utveckling i en bedömningssport. :-)

Om nu någon oroas över att jag (eller kanske Heddan) skulle drabbas av hybris över vår oväntade och lite överraskande framgång så kan jag lugna alla med att jag vet att jag åkte hem med exakt samma häst som jag åkte dit med. Jag är fullt medveten om vad våra brister men även vad våra styrkor är samt vilken eventuell utvecklingspotential vi har. Att det finns flottare hästar med med bättre gångarter vet jag men är verkligen inget jag bryr mig om eller jämför mig med. Heddan är fortfarande min stolthet och kärlek  med eller utan prisrosetter på tävlingsbanan. Men självklart var jag väldigt glad och stolt över henne igår. Jag var tom lite stolt över mig själv som lyckades visa upp henne såpass bra.