Är man en tävlingsmänniska?

Ärligt talat vet jag inte om jag är det. Förvisso har jag deltagit i en del olika tävlingsformer med framför allt mina hundar och såklart med min häst.
Hundarna har jag både ställt ut, tävlat lydnad samt startat på jaktprov. Mest framgångsrik var jag tveklöst inom lydnadsbiten då jag under min mest aktiva period hade en riktigt begåvad settertik som inom loppet av ett halvår gick från lydnadsklass I till lydnadsklass III med bästa resultat på 280/320. Detta var i tidernas begynnelse och elitklassen hade ännu inte introducerats.
Jag gjorde bara tre starter med henne i lydnadsklass I där hon fick 149/200 första starten, 180p o seger andra start och 197 på tredje starten och såklart en solklar seger. I lydnadsklass II gjorde jag bara två starter där hon tog två segrar på 170p resp 175p. Varför jag aldrig brydde mig om att försöka ta ett LP i dessa klasser undrar jag lite över idag eftersom hon bara behövde ett resultat till på över 160 poäng i vardera klass.
Men då hägrade bara lydnadsklass III och ett lydnadschampionat.
Det är sådana saker som får mig att undra om jag verkligen är en riktig tävlingsmänniska eftersom jag såklart var glad för vinsterna men hade egentligen bara som mål att kvala mig uppåt i klasserna.
Settrarna som kom efter Mischa var aldrig lika begåvade och lättlärda så därför tappade jag intresset för just lydnadstävling.
Några år ägnade jag sen åt hundutställning men detta är verkligen en bisarr värld på många sätt. Jag upplevde egentligen bara att den lockade fram de sämsta sidorna hos mig men också hos många andra. Tror faktisk aldrig att jag var på en utställning där "rätt" hund vann utan det var ett ständigt tandagnisslande och sura miner från mina medtävlande när deras hundar inte tilldelades de priser och pokaler de förtjänade enligt sina ägare.
Jaktprov däremot har jag alltid tyckt har varit en härlig tillställning där man har fått tillbringa en härlig dag ute i naturen. Fått njuta av fantastiska uppvisningar av begåvade hundar samt roligt socialt umgänge med likasinnade. Att mina egna hundar oftast har bjudit på mediokra uppvisningar har inte spelat så stor roll. De var mest nöjda över att få ägna en hel dag galopperandes över stora fält och massa klapp och beröm från deras överentusiastiska matte.

Just nu har jag en verkligt begåvad jaktcocker som med lite träning förmodligen kan göra riktigt bra resultat på jaktprov. Hon har en guldkantad härstamning och är en typisk representant från den tiklinjen. Hon behöver även HD-röntgas och ögonlysas eftersom jag har en önskan att låta henne få en kull under 2015. Min åsikt är att de bästa individerna ska sättas in i aveln för att bidra till att raserna bevaras och värdefulla egenskaper inte går förlorade. Tindra är en utmärkt representant för cockerrasen och jag tror hon har mycket bra att tillföra. Hon behöver inte tävlingsmeriter för att bevisa sitt värde, jag vet redan att det är en verkligt bra hund men ska de avlas på så kanske jag måste masa mig ut på något prov med henne till hösten. Om inte annat för att slippa illvilliga tungor..

Eftersom jag alltid har haft ett stort intresse för avel köpte jag i höstas en riktigt vacker sibirisk honkatt. Jag har tänkt ställa ut henne någon gång eftersom hon är tänkt att gå i avel men jisses..vill man in i den svängen igen? Några utställningar ska vi nog dock kunna härda ut. :-)

Sen är det såklart Hedwig. Varje år åker jag ut på ett varierande antal tävlingar allt beroende på såklart om hon är fräsch eller inte men i snitt blir det kanske 10-15 starter per år,
Sista året har hon förvisso lyckats samla på sig fem olika skador så tävlingsstarterna har verkligen inte varit så frekventa.
1. April 2013.Sparkade sig själv illa i hagen
2. Oktober 2013.Vrickade sig i hagen (ska de verkligen gå i hage)
3. Mars 2014 Halkade i skritten där hon fick ett sår som inte vill läka
4.samt sträckte förmodligen till vänster bakknä.
5.Maj 2014. Lädersulsinflammation med 2½ vecka kraftig ömhet.

Att tävla med Hedwig innebär egentligen mest för mig att se hur långt jag kan utbilda henne och hur högt jag kan ta henne i klasserna. Hon är en riktigt bra häst med flera kvaliteter men självklart också svagheter.
Hennes styrkor ligger främst i att hon är så taktmässig med en riktigt fin stor rund galopp vilket ger flotta byten med fin gest. En taktmässig trav med talang för både piaff och passage. Skritten är ren, energisk och taktmässig men något kort. Gångartsmässigt räcker hon till gott och väl och har egentligen inga direkta fysiska svagheter. Däremot har hon ett psyke som innebär att hon inte direkt är född på tygeln. Detta i kombination med att hon är min första häst som jag utbildat såpass långt gör att det tar ganska lång tid att lära henne grejer.
Hennes första reaktion när man introducerar något nytt brukar följas av vilda protester, tämligen ilskna utbrott etc för att plötsligt från en dag till en annan besvaras med..Jaha...men det här har jag kunnat och vetat länge..
Att dessutom bära sig med väl undersatta, vinklade aktiva bakben är en onödig påfrestning på hennes vackra kropp anser hon och detta är något vi diskuterat många, långa stunder...

Att vinna eller bli placerad på en tävling är såklart roligt men att efter år av slit rida ett svårt program med både seriebyten och galoppslutor på riktigt bra procent känns långt mer som en seger än en prisrosett i en lägre klass.
Mitt närmaste mål nu är inte att vinna en msvB utan att starta en msvA på godkända procent.
Om hälsan står oss bi känns det helt klart inom räckhåll.

Att tävla handlar för många tror jag om bekräftelse. Bekräftelse att man faktiskt duger och är tillräckligt bra. Personligen får jag så otroligt mycket bekräftelse genom mitt jobb så kanske detta räcker gott och väl för mig och jag behöver inte söka den på annat håll. Eller så kanske mina föräldrar uppfostrade mig på så sätt att jag vet att jag duger som jag är. :-)