Tävlingssäsongen är i full gång just nu och även om jag själv inte har tävlat något i år har jag tagit del av vänner och bekantas framfart på tävlingsbanan.
När jag inte tävlat aktivt själv under en period har jag sett det lite ur ett annat perspektiv och reflekterat lite över det.
För alla går det lite upp och lite ner resultatmässigt och någonstans dyker då och då tanken upp..men är det verkligen roligt? Vad är egentligen syftet?
De flesta av oss lägger ner mängder av tid, pengar, engagemang etc. Vi lever för våra hästar och vänder ut och in på oss själva för att hästarna ska må så bra som möjligt och prestera så bra som möjligt.
Vi kan vara omåttligt stolta över våra hästar och stråla som solar när vi ridit en träning som gått jättebra enligt oss själva och tränaren. Eller känt oss fyllda av livsglädje och energi efter en fantastisk galopptur i skogen. De bär oss, kämpar för oss, finns alltid där för oss och är alltid och oavsett samma individ.
Trots att detta är, i princip, säkert 98% av ridtiden och bara 2% på tävling faller de flesta av oss ihop som korthus när en domare inte gett oss de poäng vi anser oss värda när vi tävlat. Vi blir sura, besvikna, bittra, gnälliga, arga etc. Många av oss känner oss misslyckade som ryttare, vi börjar tvivla på våra hästars kapacitet, vi hävdar att bedömningen är felaktig etc.
Jag ser det så tydligt, uttrycket i ansiktet som först strålar av stolthet efter tävlingsritten och sen den stora besvikelsen när % inte hamnar där man själv tycker eller vill. Jag kan känna igen mig själv så otroligt väl i det också.
Förra året hade jag en riktigt bra tävlingssäsong med Heddan. Ändå kände jag mig inte så stolt och glad över min häst och vår prestation som jag borde ha gjort. Det är liksom aldrig tillräckligt bra ändå och det duger liksom ändå inte.
Jag funderar också en del på hur mycket stöd vi är för varandra. Vad säger vi när det gått riktigt bra för någon? Eller när det går helt ok för någon? Eller när det kanske inte gått som man tänkt sig? Är vi glada över framgången? Skadeglada över ett mindre bra resultat? Klappar lite på huvudet när det gått ok?
Jag själv blev otroligt ledsen och kände mig naiv och dum när jag efter en tävling varit otroligt stolt över hästen men fick kommentaren " att jag var så gullig då min häst tydligen inte kunde sätta en fot fel i mina ögon". Slutprocenten på just den tävlingen blev inte så högt men stora delar av programmet hade gått väldigt fint och jag började hoppas på att vi kanske även skulle kunna rida den klassen på riktigt bra procent så småningom. Efter det tappade jag tron på min hästs kapacitet och även glädjen i att träna och tävla.
Eftersom de flesta av oss ändå ofta är överdrivet känsliga när det gäller själva tävlingsmomentet så tänker jag vi kanske ska vara mer supportande mot varandra som tävlingsryttare. Självklart måste man kunna ta emot råd och hjälp i en träningssituation men att racka ner på någon annans häst är egentligen enbart elakt och leder inte till något positivt för någon. Vi har alla den häst vi har med brister och förtjänster. De allra flesta av oss älskar våra hästar så vi nästan går sönder om det händer dem något.
Visst kanske man mår lite bättre för stunden om man trycker till någon som är lite väl lycklig men i slutänden tror jag mer på att vi lyfter oss själva genom att lyfta andra.
För min del har det långa tävlingsuppehållet varit enbart positivt i framför allt förhållandet till min Hedwig. Numera ser jag henne som den fantastiska individ hon är och vilken glädje hon varit för mig i så många år. Kanske naivt och fånigt men jag blir bra mycket gladare av det. Även om jag nu planerar att börja tävla henne lite igen så hoppas jag att jag kan ha bättre distans till eventuella resultat. You win some, you lose some. Samma, underbara häst följer med mig hem som jag kom dit med oavsett resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar