Denna vecka känner jag mig riktigt nöjd med träningsupplägget och resultatet som jag fått av det. I måndags hoppade vi nere på vår hoppbana samt cantrade en stund på galoppbanan. Tisdag ägnades åt ett dressyrpass med en hel del kärvande o ifrågasättande av vitsen med att korta ryggen samt vinkla bakbenen. Lossade ganska ok till slut men var inte jättesugen på att trampa utan for mest runt o apade sig...drama queen som hon är. I onsdags åkte vi på terrängträning för andra gången i vårt liv tillsammans och nu visade hon sig från sin bästa sida. Mycket positiv och härlig ridkänsla!
Torsdag, fredag och lördag ägnade jag sen åt dressyr och igår...jisses vad bra hon gick. Trampade så fint att jag nästan blev tårögd och galoppen kändes helt fantastisk. Kände mig smått lyrisk efter passet!
Idag, söndag började jag med att låta henne sträcka ut ordentligt på galoppbanan och sen hoppade vi en stund nere på hoppbanan. Intressant upptäckt för mig att enbart de där två terrängträningarna hade gjort stor skillnad i hoppningen. Eller rättare sagt i min ridning vilket bidrog till att hon hoppade hur fint som helst idag.
Samtidigt som jag gläds över framstegen tillsammans med min fina häst går mina tankar till en vän som fruktansvärt tragiskt förlorade sin fina tävlingshäst i fredags. Det är inte ovanligt att tanken far genom mitt huvud att jag ska hitta Hedwig död eller illa skadad i hagen när jag går för att hämta henne. Ett mardrömsscenario som vi alla som lever för och älskar våra hästar fasar för. Det är så grymt och orättvist men just detta fick min vän uppleva när hon hittade sin fina häst ihjälsparkad i hagen. Livet är så otroligt skört och det behövs inte mycket för att hela ens tillvaro ska förändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar